söndag 23 februari 2014

En av mina absoluta favoriter

Det spelar ingen roll hur många ggr jag ser den här videon, jag blir lika glad varje gång. :)

torsdag 20 februari 2014

Att bli med rumän

För sex år sedan satt jag som vanligt och surfade runt på olika omplaceringssidor för hundar. Jag och min sambo hade redan en varsin vovve och egentligen var en tredje hund bara något vi kunde tänka oss i framtiden, men det skadar väl inte att titta runt lite och drömma? Eller hur? Och så ramlade jag över bilden på Rita på Hundhjälpens sida! En tvåårig blyg tik med ett brännmärke på nosen som tyckte om Frolic och att bli kliad på rumpan.



Det var kört. Jag blev förälskad. Hennes ögon gick rakt in i mig och jag tänkte "men det där är juh MIN hund"! Det var liksom inget att orda om. Så jag skickade in en intresseanmälan.
Efter några dagar och telefonsamtal fram och tillbaka med en placerare blev det bestämt att hon skulle komma till oss. Jag var överlycklig! I ungefär fem minuter. Sedan började jag ifrågasätta mitt beslut. Vad har jag gjort? Köpt en postorderhund? Tänk om hon är skvatt galen? Tänk om hon inte kommer trivas hos oss? Jag pendlade mellan att vara lyckligt förväntansfull och helt skräckslagen. Jag ville så gärna att allt skulle bli bra.

Två månader senare stod jag på Arlanda med koppel, köttbullar, kamera och hjärtklappning. Planet var flera timmar försenat vilket knappast hjälpte mina redan trasiga nerver. Och så kom de äntligen! Fem stycken invandrande jyckar i varsin bur. Självfallet kom Ritas bur ut allra sist, liksom för att plåga mig lite extra. Jag föll på knä framför buren och stack in mina fingrar.


Hon var äntligen här! Söt som socker och lite skeptisk till hela situationen. Men köttbullar tackade hon verkligen inte nej till.


Det fick bli famntaxi därifrån nästan direkt. Jag och min lilla skrutta skulle flyga vidare till Kiruna där jag studerade och vi var redan lite försenade. Tack och lov gick allt bra. Mina nerver gjorde sig påminda igen ombord på Kiruna-flyget och jag frågade flygvärdinnan minst tre gånger om min hund verkligen hade lastats ombord. Jag drog en lättnadens suck först när jag fick tillbaka henne efter landning.

Jag var lite fundersam på hur hon skulle hantera våra två andra hundar men hon visade upp sina allra bästa sidor och bjöd upp till lek så fort vi kom innanför ytterdörren. Maten ville hon dock ha för sig själv och visade hela garnityret för den som försökte sno åt sig en bit.


Första promenaden tillsammans. Redan lyhörd. Och riktigt förtjust i snö!

 Efter två veckor myste vi i soffan så det stod härliga till.

 Såhär några år senare måste jag säga att jag verkligen drog en vinstlott. Rita fortsätter att utvecklas hela tiden. Nya bekantskaper är fortfarande lite läskiga men det går fortare och fortare för henne att acceptera nya personer och därefter tigga klappar och godis. Maten slutade hon vakta efter första kvällen hos oss.

Snö är fortfarande något av det bästa Rita vet. <3 

Tack vare Rita öppnades mina ögon upp ordentligt för situationen i Rumänien och jag har till dags dato gjort 13 resor ner till Cernavoda och Medgidia för att hjälpa till på plats. Det har blivit ett andra hem och jag längtar ständigt ner till alla kärlekstörstande hundar och den underbara personalen. Min fina rumänska glädjespridare Rita är en ambassadör och det börjar så smått ploppa upp rumän-ägare lite varstans i bekantskapskretsen. Vem kan klandra dem?

Bästa hälsningar från Susanne och Rita!

fredag 14 februari 2014

Presentation av en nybliven bloggare!

Smilla och Wilma


Hundar är det bästa jag vet, så är det bara. :)

Jag heter Lisa-Marie, men kallas bara Lisa av de flesta. Jag och min sambo Daniel har två hundar. Eller ja, det är ju mina hundar på pappret, men de är husses hundar lika mycket som mattes förövrigt.

Jag är född och uppvuxen med schäfrar, och våra hundar har alltid stått mig nära och betytt otroligt mycket för mig. Är man hundmänniska så är man. ;)

Min första ”egna” hund kom att bli Wilma, ett långhårigt yrväder som älskar att spåra efter råddjur, skälla i bilen och är i övrigt världens gosigaste vovve. Hon älskar att ”prata” så jag brukar säga att hon förmodligen är släkt med en taltrast.

Hur kommer det sig då att jag hamnade här då?

Vi har äntligen flyttat till hus, och jag hade som dröm då att skaffa en kompis till Wilma. Jag kände att jag vill göra skillnad, hjälpa en hund till ett bättre liv. Jag var med och sprang tjejmilen 2012 och hittade då en artikel om Hundhjälpen i tidningen Tara, som berörde mig på djupet och sedan dess har jag följt föreningen och längtat och längtat tills jag själv skulle kunna få möjligheten att hjälpa till. Så hittade jag presentationen och bilderna av Eusebia, och jag visste redan då, att nu finns ingen återvändo.

Så kom lilla Smilla (fd. Eusebia) in i våra liv här under oktober 2013. Den sötaste, men också räddaste lilla hund jag någonsin sett. Jag kommer aldrig glömma när jag såg henne där i transportburen på Arlanda. Ett litet, litet pyre som flyttade in i mitt hjärta på studs.


Att adoptera en gatuhund är bland det absolut bästa jag någonsin gjort. Givetvis är det även utmanande, men allt som det ger tillbaka gör att det är värt det tusenfalt om. Efter att ha levt med hundar i hela sitt liv, är detta en helt ny erfarenhet, och man lär sig otroligt mycket om både hundar och sig själv som hundägare.

Bland mina högsta önskningar är att alla hundar i världen skulle få ha det bra, ha en familj att tillhöra och att all ondska som finns gentemot dessa, till oss helt utlämnade, varelser bara fick leva i frid/harmoni. Det kanske är en utopi att tänka så, men visst vore världen härlig om det vore så.

Jag blir djupt berörd av allt hemskt som finns, jag blir arg, frustrerad, ledsen och känner mig maktlös. Men jag känner att jag måste agera och göra allt jag kan för att förändra/förbättra/finnas där på alla de sätt jag bara kan. Det är lätt att bara se allt det som gör så ont att se att hjärtat vill flytta ut ur kroppen, men vi måste även se det positiva.


För det viktigaste att vi alla som vill göra skillnad gör det, oavsett om det är i det lilla eller stora perspektivet. Vi får absolut heller inte glömma och faktiskt se allt det goda som görs och alla underbara, fantastiska och goda människor som verkligen gör skillnad.


Jag tror att det gäller att påverka utifrån sin egen situation; sponsra en hund, en kampanj, adoptera om man har möjlighet osv. Det finns så mycket vi kan göra, alla saker som görs, smått som stort, är lika mycket värt. Ju fler vi är, desto bättre blir det. Och alltid kan vi inspirera någon mer, som också börjar hjälpa till och då är den positiva spiralen igång.

Det var lite ”kort” om mig. På återseende! :)

söndag 9 februari 2014

Tusentals hundar dödas i Sotji



På grund av OS så jagar myndigheterna gatuhundarna i Sotji. Dessa avlivas sedan med gift. Men det finns empatiska människor som försöker rädda dem. Läs mer på Aftonbladet.