Presentation av en nybliven bloggare!

Smilla och Wilma

Hundar är det bästa jag vet, så är det bara. :)

Jag heter Lisa-Marie, men kallas bara Lisa av de flesta. Jag och min sambo Daniel har två hundar. Eller ja, det är ju mina hundar på pappret, men de är husses hundar lika mycket som mattes förövrigt.

Jag är född och uppvuxen med schäfrar, och våra hundar har alltid stått mig nära och betytt otroligt mycket för mig. Är man hundmänniska så är man. ;)

Min första ”egna” hund kom att bli Wilma, ett långhårigt yrväder som älskar att spåra efter råddjur, skälla i bilen och är i övrigt världens gosigaste vovve. Hon älskar att ”prata” så jag brukar säga att hon förmodligen är släkt med en taltrast.

Hur kommer det sig då att jag hamnade här då?

Vi har äntligen flyttat till hus, och jag hade som dröm då att skaffa en kompis till Wilma. Jag kände att jag vill göra skillnad, hjälpa en hund till ett bättre liv. Jag var med och sprang tjejmilen 2012 och hittade då en artikel om Hundhjälpen i tidningen Tara, som berörde mig på djupet och sedan dess har jag följt föreningen och längtat och längtat tills jag själv skulle kunna få möjligheten att hjälpa till. Så hittade jag presentationen och bilderna av Eusebia, och jag visste redan då, att nu finns ingen återvändo.

Så kom lilla Smilla (fd. Eusebia) in i våra liv här under oktober 2013. Den sötaste, men också räddaste lilla hund jag någonsin sett. Jag kommer aldrig glömma när jag såg henne där i transportburen på Arlanda. Ett litet, litet pyre som flyttade in i mitt hjärta på studs.


Att adoptera en gatuhund är bland det absolut bästa jag någonsin gjort. Givetvis är det även utmanande, men allt som det ger tillbaka gör att det är värt det tusenfalt om. Efter att ha levt med hundar i hela sitt liv, är detta en helt ny erfarenhet, och man lär sig otroligt mycket om både hundar och sig själv som hundägare.

Bland mina högsta önskningar är att alla hundar i världen skulle få ha det bra, ha en familj att tillhöra och att all ondska som finns gentemot dessa, till oss helt utlämnade, varelser bara fick leva i frid/harmoni. Det kanske är en utopi att tänka så, men visst vore världen härlig om det vore så.

Jag blir djupt berörd av allt hemskt som finns, jag blir arg, frustrerad, ledsen och känner mig maktlös. Men jag känner att jag måste agera och göra allt jag kan för att förändra/förbättra/finnas där på alla de sätt jag bara kan. Det är lätt att bara se allt det som gör så ont att se att hjärtat vill flytta ut ur kroppen, men vi måste även se det positiva.


För det viktigaste att vi alla som vill göra skillnad gör det, oavsett om det är i det lilla eller stora perspektivet. Vi får absolut heller inte glömma och faktiskt se allt det goda som görs och alla underbara, fantastiska och goda människor som verkligen gör skillnad.


Jag tror att det gäller att påverka utifrån sin egen situation; sponsra en hund, en kampanj, adoptera om man har möjlighet osv. Det finns så mycket vi kan göra, alla saker som görs, smått som stort, är lika mycket värt. Ju fler vi är, desto bättre blir det. Och alltid kan vi inspirera någon mer, som också börjar hjälpa till och då är den positiva spiralen igång.

Det var lite ”kort” om mig. På återseende! :)