För sex år sedan satt jag som vanligt och surfade runt på olika omplaceringssidor för hundar. Jag och min sambo hade redan en varsin vovve och egentligen var en tredje hund bara något vi kunde tänka oss i framtiden, men det skadar väl inte att titta runt lite och drömma? Eller hur? Och så ramlade jag över bilden på Rita på Hundhjälpens sida! En tvåårig blyg tik med ett brännmärke på nosen som tyckte om Frolic och att bli kliad på rumpan.
Det var kört. Jag blev förälskad. Hennes ögon gick rakt in i mig och jag tänkte "men det där är juh MIN hund"! Det var liksom inget att orda om. Så jag skickade in en intresseanmälan.
Efter några dagar och telefonsamtal fram och tillbaka med en placerare blev det bestämt att hon skulle komma till oss. Jag var överlycklig! I ungefär fem minuter. Sedan började jag ifrågasätta mitt beslut. Vad har jag gjort? Köpt en postorderhund? Tänk om hon är skvatt galen? Tänk om hon inte kommer trivas hos oss? Jag pendlade mellan att vara lyckligt förväntansfull och helt skräckslagen. Jag ville så gärna att allt skulle bli bra.
Två månader senare stod jag på Arlanda med koppel, köttbullar, kamera och hjärtklappning. Planet var flera timmar försenat vilket knappast hjälpte mina redan trasiga nerver. Och så kom de äntligen! Fem stycken invandrande jyckar i varsin bur. Självfallet kom Ritas bur ut allra sist, liksom för att plåga mig lite extra. Jag föll på knä framför buren och stack in mina fingrar.
Hon var äntligen här! Söt som socker och lite skeptisk till hela situationen. Men köttbullar tackade hon verkligen inte nej till.
Det fick bli famntaxi därifrån nästan direkt. Jag och min lilla skrutta skulle flyga vidare till Kiruna där jag studerade och vi var redan lite försenade. Tack och lov gick allt bra. Mina nerver gjorde sig påminda igen ombord på Kiruna-flyget och jag frågade flygvärdinnan minst tre gånger om min hund verkligen hade lastats ombord. Jag drog en lättnadens suck först när jag fick tillbaka henne efter landning.
Jag var lite fundersam på hur hon skulle hantera våra två andra hundar men hon visade upp sina allra bästa sidor och bjöd upp till lek så fort vi kom innanför ytterdörren. Maten ville hon dock ha för sig själv och visade hela garnityret för den som försökte sno åt sig en bit.
Första promenaden tillsammans. Redan lyhörd. Och riktigt förtjust i snö!
Efter två veckor myste vi i soffan så det stod härliga till.
Såhär några år senare måste jag säga att jag verkligen drog en vinstlott. Rita fortsätter att utvecklas hela tiden. Nya bekantskaper är fortfarande lite läskiga men det går fortare och fortare för henne att acceptera nya personer och därefter tigga klappar och godis. Maten slutade hon vakta efter första kvällen hos oss.
Snö är fortfarande något av det bästa Rita vet. <3
Tack vare Rita öppnades mina ögon upp ordentligt för situationen i Rumänien och jag har till dags dato gjort 13 resor ner till Cernavoda och Medgidia för att hjälpa till på plats. Det har blivit ett andra hem och jag längtar ständigt ner till alla kärlekstörstande hundar och den underbara personalen. Min fina rumänska glädjespridare Rita är en ambassadör och det börjar så smått ploppa upp rumän-ägare lite varstans i bekantskapskretsen. Vem kan klandra dem?
Bästa hälsningar från Susanne och Rita!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar