Hälsning från en medlem!

Hej, jag heter Kine Eriksson och jag älskar hästar. Jag är också suppleant i styrelsen för Föreningen Hundhjälpen.

Det här är min rumänska hund Lilla Fifi. Hon kom till oss hösten 2010.

Fifi hittades utsvulten, mager och tovig, ihopkrupen under en bil. Hon var väldigt rädd, och betedde sig på ett sådant sätt att man förstod att hon farit illa under sitt liv och fått mycket stryk.

Idag är Fifi en levnadsglad, mjuk och gosig familjehund. Vi tycker det känns som om hon alltid funnits med i våra liv.

När jag tänker på alla de övergivna, oönskade, djupt föraktade och utsatta hundar, (sådana hundar som Fifi) som stryker omkring i städerna, på landsbygden och utefter vägarna i Rumänien, blir jag både arg och ledsen, men mest ledsen. Önskar jag kunde göra mycket mera.

Men tillsammans, och ju fler vi blir kan vi göra mycket och ännu mera, för att förändra och förbättra för de utsatta och övergivna gatuhundarna i Rumänien.

Stöd oss!
BLI MEDLEM! Läs här om hur du fyller i medlemsansökan.

Hundhjälpens plusgiro: 355 425-0

Våra hundar och deras passion för mat

Vi har tre hundar i vår familj, två svenska, Spader och Nisse, samt vår rumän Scotty, som kom till oss för 1½ år sedan, och de har alla tre olika matpassioner här i livet.

Spader älskar grönsaker: gurka, majs, sallad och för att inte tala om morotskal som slinker snabbt ner. Men hans största last är tandkräm och salta pinnar. Och ja, jag vet att tandkräm är giftigt för hundar, och nej vi ger inte honom det. Men, när någon i familjen borstar tänderna står Spader dreglandes framför, och lapar i sig så mycket tandkrämslukt som han bara kan. Visst, det har nog hänt en eller ett par gånger när barnen har slarvat med att skölja ur handfatet, att någon liten tandkrämsrest har hittat ner i hans mage. Sedan var det det här med salta pinnar. Spader är hyfsat uppfostrad och tigger (oftast) inte vid matbordet, men när vi har salta pinnar framme då kan han inte motstå frestelsen. Det har till och med gått så långt att han stal min salta pinne precis innan jag stoppade in den i min mun. Snacka om att jag blev förvånad när jag satt med en liten liten smula kvar och Spader satt bredvid och njöt av den underbart goda pinnen som han hade lyckats lägga beslag på. Med en lite skuldmedveten min förstås, för han förstod nog att det var inte helt okej att göra som han gjorde.

Sedan har vi vår lilla terrier Nisse, vars stora passion i livet är märgben. När det vankas märgben så vet han inte på vilket ben han ska stå, utan han rusar runt runt som bara en terrier kan göra. Jag brukar lägga benen på golvet framför varje hund, och de väntar lydigt på ett "varsågod" innan de tar sitt ben. Under tiden kan man riktigt se hur Nisse funderar ut den bästa taktiken för att få maximal tilldelning:

"I första hand snor jag åt mig alla tre benen."  Detta har han inte har lyckats med någon gång, men han har dock försökt.

"I andra hand om jag inte lyckas med tre ben så i alla fall två." Det har han lyckats med ett par gånger och det är en syn för gudarna när en liten hund på 10 kg rusar iväg med munnen fullproppad av ben.

"I sista hand om jag bara lyckas ta ett enda ynka ben så ska det i alla fall vara det största."

Köttbullar, köttbullar och åter köttbullar, det är Scottys favorit. Det kan kanske ha något med att göra att vid vårt första möte på Arlanda så vankades det hemmagjorda köttbullar för Scottys del. Jag hade nog tillagat köttbullar på minst ett kilo färs, och dessa gick åt på Arlanda och på resan hem till Skåne. Nu när jag lagar köttbullar så sitter Scotty troget vid min sida, för han vet att det brukar ramla ner några till honom. Annars är han rätt så kräsen med mat. Jag har hittat ett torrfoder som han tycker är okej, men till skillnad från våra andra två hundar som slänger i sig maten på fem röda sekunder, så tar söta lugna Scotty en kula i taget, tuggar ordentligt, minst 100 gånger, samtidigt som han står och filosoferar lite. Detta kan jag säga är inte populärt hos de andra två, vars mat tar slut direkt.

För övrigt resonerar nog Scotty så här: Grönsaker: "nej tack, helst inte!" Kött: "ja ja det går väl, men varför matte, gjorde du inte en köttbulle av det istället?"